Sommar, sommar, sommar?

Är amerikansk fotboll verkligen en elitidrott?

Personligen så tror jag att vi är på rätt väg, då det tränas hårdare och lagen är bättre fysiskt förberedda än vad man kanske var för 10 år sedan. Om varje lag hade en trupp med 45 man som verkligen hade tränat upp sin fysik under hela offseason så skulle det kanske inte vara något större problem om man skulle drabbas av några skador. Idag så består trupperna i bästa fall av 20-25 spelare som har tränat tillräckligt bra (vilket självklart inte är någon garanti för att man inte kan bli skadad) samt ett gäng utfyllnadsspelare som gärna vill vara med men inte träna som en elitidrottare. Man kan ju faktiskt vända på steken och fråga sig om varför man skulle välja en sån ”liten” sport som vi håller på med, där den mediala uppmärksamheten är tämligen ringa, man står för de flesta kostnader själv samt att chansen att tjäna pengar som proffs är oerhört liten.

Amerikansk fotboll är något som man måste älska för att hålla på med. Mina inkomster under alla dessa år lär nog knappast täcka hälften av de utgifter jag har haft, och lik förbannat så har man hållit på med det i över 20 år. Jag ångrar inte en sekund för det, utan vill bara påminna om att i den här sporten så får man offra mycket och den personliga glädjen är betalningen.

Åter till ämnet, och kan det vara så att den tidiga seriestarten gjorde att inte alla var tillräckligt förberedda på en hård och jämn Superserie? Hur mycket man än hatar sommaruppehållet, så gav det en möjlighet för lagen att läka ihop till slutspurten av seriespelet. Jag har roat mig med ett par klipp från veckans pre views. Observera att vi nu bara är halvvägs in i seriespelet innan det är dags för slutspel eller kvalspel för de flesta lagen.

Från Örebro:

Helgens match är den sjätte matchen på lika många veckor, men truppen är trots det relativt frisk. Några skador har man dock i Örebro-lägret: offensiva linjemannen P-O Olsson, som skadade sig i förra helgens match, är tveksam till spel, och defensiva linjemannen Fredric Landerstedt är långtidsskadad. Johan Ivarsson, som varit skadad hela säsongen, är nu igång och tränar, men är tveksam till spel, medan Niklas Kellgren – som också linkade av förra veckan – är spelklar.

Från Carlstad:

Skadeläget i Crusaders blir bättre och bättre och den enda som i dagsläget inte är redo för spel är linebacker Joel Svensson.

Från Uppsala:

86ers har skador på ett antal positioner. Detta innebär att det blir tvunget att möbleras om både på offense och defense för att kunna matcha det 86ers förväntar sig från Carlstad.Uppsala må vara skadeskjutet men när vi kommer ut på Studenternas går vi alltid för vinst!

Från Stockholm:

Tyvärr saknas Linus Hagvall i WR-gruppen även mot Örebro. På den offensiva linjen i Stockholm gör erfarne OL-tränaren Jesper Johansson säsongsdebut, förhoppningsvis med lika lyckat resultat som WR-tränaren Tshilumba Tapila förra veckan (1 mottagning, 1 TD). QB Jacob Caron visade senast att även om han skadat höger knä så är det inget fel på vänster arm.

Från Arlanda:

Going into the TRC game, we, like many other teams are banged up and have had a few guys missing at practice. We have had the added stress of a “club job” to make money tagged onto the “free” days this week. Normally you would take around 8-12 weeks to play 6 games in Sweden, but this year with the straight season (which is the way the game is supposed to be played) an athlete has to be prepared to play each and every week. So we have put together a week of practice and we will see what happens tomorrow night versus a very good TRC team.

Från Tyresö:

Det är en fortsatt sargad trupp vi har att jobba med. Vi har haft svårt att kunna träna som vi vill i veckan då allt för många dras med skavanker som behövt läka ihop. Inga nya allvarliga skador finns att rapportera, men en del smärre skador sätter käppar i hjulen för oss. Dessutom har vi inga U19-spelare tillgängliga då de har haft ett tufft schema senaste tiden och behöver ladda om batterierna.

Snöperserie premiär!

Man skulle väl direkt ljuga om jag sa att saknaden över att stå på något blåsigt fotbollsfält har varit direkt betungande i år. Antagligen så kan det väl vara så att den tiden har man lagt ner på sin andra hobby även om jag aldrig kommer nå till någon superserie med den. Det här låter kanske konstigt men skillnaden på att coacha ett fotbollslag eller leda ett band i en replokal är inte så stor. Det gäller att alla har ungefär lika mål, man slipar på detaljer för att bli bättre och målet är att underhålla sin publik med något riktigt bra. Musiker liksom fotbollsspelare kan inte bli riktigt bra om man inte tränar vid sidan om, så att säga. Sen så kan det vara så att musiker har en betydligt längre säsong och karriären kan fortsätta ända upp i sjuttio årsåldern. Vilket ganska få fotbollsspelare har lyckats med. Det i sig kan ju bero på alla tacklingar men det kan inte vara hela sanningen. Aerosmiths Steven Tyler är 64 år och rasade nyligen ner från en scen men var snart tillbaka. Så vad gör då att en hel del fotbollsspelare lägger av redan i tjugo årsåldern?

För min del så har det alltid varit direkt underligt att man lägger av med fotbollen om man nu inte har mycket goda fysiska skäl eller som i mitt fall ingen fysik. Det är ett fantastiskt roligt spel och jag själv har lyckats förlänga min ”karriär” med flagg fotboll som också är en underbar idrott. Det förvånar mig än idag hur få som vågar prova på att spela flagg fotboll. Jag skulle önska att det någon gång kom igång en liga med ett antal matcher som skulle kunna få med så många fd. amerikanske fotbollsspelare eller ungdomar som inte riktigt vill eller kan spela så fysiskt som det krävs med skydden på. Antagligen som kommer det dras igång något i framtiden, men då är man antagligen för gammal för flagg fotboll också. Om man nu inte ger sig fan på att man ska köra lika länge som Steven Tyler förstås.

Snön har fallit idag lagom till Superseriepremiären. Vädret i kombination med en rejäl förkylning samt är min kära sambo fyller år, gör att jag inte ens kan tänka mig tanken att släpa mig ner på någon match. Premiäromgången lär nog i alla fall visa om serien har blivit jämnare eller om vi redan nu kan boka in finalen mellan Tyresö och Carlstad. Innan de första matcherna har spelats så har man inte en aning om hur det verkligen ligger till i lagen. Nu för tiden så har vi ”utomstående” ändå en ganska bra möjlighet att veta hur det står till i lagen, vilka spelare som har bytt klubb och vilka som hittat bra importer. Det var ett fantastiskt initiativ med en presskonferens inför seriestarten även om den bitvis var direkt obegriplig i språkvirrvarret och tjatiga frågor om vem som skulle vinna guldet. Sportjournalistik brukar inte vara på någon högre nivå, men varför skulle då inte amerikansk fotboll vara först på planen med intelligenta och väl förberedda frågor?

Att då ge sig på ett tips innan matcherna har spelats borde rimligtvis gå emot min egen tes, men samtidigt så skulle det förvåna om inte Carlstad och Tyresö vinner ganska enkelt. I matchen mellan Arlanda och STU, så tror jag en sak men hoppas på en annan. Uppsala 86ers är spellediga och firar det genom att spela en träningsmatch mot ett norskt lag. Personligen så hade jag nog använt tiden till att scouta motståndarna då man har en spelledig dag även om matchfilm kan ge mycket. Att se och få en känsla för motståndet borde rimligtvis vara viktigare än att riskera skador en vecka innan seriestart. För även om skador kan ske på träning så är det lätt att man inte vill riskera något på en träningsmatch och går därmed inte heller in till hundra procent i varje situation. Jag hoppas dock att det ger rätt resultat för Uppsala 86ers och att laget kommer att överraska i årets serie. Det är i stora delar ett mycket ungt lag och även om det kommer att bli få vinster, så kan man vara med spelmässigt i år så kommer man kunna vara ett slutspelslag redan nästa år.

Nej, tänk om man kunde få lite mer snö nu!

Super Bowl

Så var det då äntligen dags för årets höjdpunkt och en repris på Super Bowl XLII. New England Patriots och New York Giants möts i Indianapolis och resan dit har varit snårig för Giants medans Patriots har haft det ganska lugnt. Frågan är om hur mycket det har påverkat lagen och det är omöjligt att inte dra paralleller med förra gången lagen möttes i Super Bowl.

Även om inte New England är obesegrade fram till årets final, så har deras väg varit ganska smärtfri då man vann sin division och hade hemmaplan genom slutspelet. Man avfärdade Denver Broncos väldigt enkelt och kanske blev det en reaktion mot Baltimore Ravens då man lyckades vinna efter att Ravens missat ett field goal i slutminuten. Faktum är att Baltimore hade en boll i endzone då Lee Evans såg ut att avgöra matchen men domarna ansåg att han aldrig hade kontroll på bollen. Det förvånade mig en aning att spelet inte gick till en repris men jag antar att det var för att det dömdes som en ofullständig passning. När sedan Billy Cundiff missade ett 32-yards field goal så var alltså Patriots i Super Bowl igen och väckarklockan mot Ravens kan innebära att laget verkligen inte kommer att bjuda på något den här gången.

Patriots coach Bill Belichick måste väl anses som den bäste coachen i NFL just nu och när han summerar sin karriär så kommer det troligtvis vara som den mest framgångsrikaste genom tiderna. Medialt så är karln en ren katastrof men han kunde nu tillslut vid en presskonferens tillstå att han faktiskt var lite ”excited” inför matchen. Vad det gäller hans fotbollskunnande och framför allt hans filosofi, så är den svårslagen. Belichick har gång på gång visat att det är systemet som styr framgångarna och inte spelarna. Det är klart att när man ser en stjärna som QB Tom Brady att det är han som för laget mot framgångarna så är det väl inte fel att tänka så. Det var dock Belichick som vågade satsa på en rookie som blev draftad i 6:e rundan. Redan sin andra säsong så tog Brady laget till en Super Bowl vinst och detta trots att Brady skadade sig i AFC finalen. Drew Bledsoe som varit starting QB i början av säsongen tog laget till Super Bowl, men Belichick valde ändå att starta Brady mot storfavoriten St Louis Rams och det belönades med en ring och Brady valdes till Super Bowl MVP.

Belichick har på ett rent fascinerande sätt visat att spelare som misslyckat i tidigare lag fått en ny karriär. Äldre spelare som bland annat Junior Seau, för att nämna en i mängden har plötsligt fått fart på benen igen. WR Deion Branch var med när Patriots vann Super Bowl och försvann sen till Seattle Seahawks för en fet paycheck. Där blev det dock inga större framgångar och karriären såg ut att ta slut. 2011 så förvånade Belichick alla genom att göra sig av med sin superstjärna Randy Moss, och ersätta honom med just Deion Branch. Återigen så visade det sig vara ett genidrag och Branch är återigen en av Bradys favoritmåltavlor. Randy Moss spelade inte ens i år och hans karriär lär nog vara över och det var nog något som Belichick hade på känn.

Patriots hade under många år ett av NFL´s absolut bästa försvar. Nu under gångna säsongen så har man haft stora problem och hade man inte haft ett sådant framgångsrikt anfall så hade man helt enkelt inte spelat i årets final. Dock så har Belichick börjat få ordning på sin försvarstrupp som bara blivit bättre och bättre. Lagdelen förfogar inte över speciellt märkvärdiga spelare förutom då möjligtvis Vince Wilfork. Återigen ett bevis på att Patriots kan koka soppa på en spik, och med ett av NFLs yngsta försvar så har man framtiden tryggad.

New York Giants tog samma väg även den här gången till Super Bowl som de gjorde sist. På ett föga imponerande record på 9-7 så vann man sin division. Laget började med en förlust mot Redskins (som man faktiskt förlorade båda mötena med) och hade sedan knappa vinster mot lag som Arizona, Buffalo, Miami och faktiskt New England. Över hela säsongen så blandade och gav man, och det var inte förens i elfte timmen som man säkrade en slutspelsplats. Fördelen med det var att man redan var inne i ”slutspelstempo”.  Varje match var viktigt och det var vinna eller försvinna för Giants nästan hela vägen de sista veckorna i grundserien.

Det är svårt att vara lika imponerad över Tom Coughlins arbete som Bill Belichicks, men att han fortfarande coachar NY Giants efter alla turer och att han återigen lyckats nå Super Bowl är väl ett bevis för hans storhet. Disciplin är ett ledord som har följt Coughlins karriär och även om han inte alltid lyckas övertyga alla sina spelare får han tillslut ett positivt resultat. I NFL där spelare är mångmiljonärer så har det visat sig att disciplin kanske är det som är det viktigaste för spelarna för att nå ända fram. Vissa lag når framgångar år efter år, samtidigt som ännu fler misslyckas gång på gång. I Coughlin så har Giants en ledare som garanterar att man kommer att lyckas under förutsättningen att truppen inte är totalt talanglös. Valet av Eli Manning har visat sig vara oerhört mycket större än vad många kunde tro. Det var oftast som det talades om storebror Peyton, som den QB som skulle skörda de största framgångarna hos familjen Manning. Nu har lillebror chansen att få sin andra Super Bowl ring och därmed bräcka storebror som kanske har gjort sitt på en fotbollsplan.

Eli Manning har den goda egenskapen att bara bli bättre när uppgiften blir allt svårare. Han kan se loj och ointresserad ut ibland och kan göra rent obegripliga misstag i matcher som inte är direkt avgörande. Samtidigt så kan han göra helt fantastiska spel när man verkligen tror att allt hopp är utom tvivel. Slutspelsvinsterna borta mot Green Bay Packers och San Francisco 49ers var oerhört imponerande och är precis den tändvätska som gör att man kan tro på en till ring för Manning. Nu har Eli två riktigt bra mottagare i Hakeem Nicks och årets sensation Victor Cruz och det i kombination med stabila backar i Bradshaw och Jacobs gör att laget har en bra balans i anfallet.

Försvarsmässigt så förvånar det mig en aning att man släppt in så mycket poäng ibland. Laget har en grym försvarslinje med bland annat Osi Umenyiora, Justin Tuck och senaste stjärnan Jason Pierre-Paul. De defensiva backarna i Giants har oerhörd rutin och det ska väl möjligtvis vara bland linebackers som det kan halta lite ibland samtidigt som jag inte är helt övertygad i Perry Fewells spelkallande jämnt.

Nu när vi sitter med facit i hand, vilket lag tar då hem årets Super Bowl och vad talar för respektive emot. Om vi då börjar med New York Giants som då är så kallade ”underdogs” i matchen. Vad som då talar för en ny Giants vinst är att laget har krigat sig hela vägen till Super Bowl efter en dramatisk avslutning på grundserien samt stora skrällsegrar på bortaplan i slutspelet. Sådant bygger upp självförtroendet och får laget att tro på en Super Bowl vinst. Man har rutinen i coachen Tom Coughlin och QB Eli Manning och ett varierat anfallsspel där man kan anfalla på både marken och i luften. New England Patriots försvar kommer att få det riktigt tufft om de inte tidigt i matchen kan stänga ner Giants springspel, då alternativen för New York kommer att bli oändliga om inte det sker.

Giants försvar kommer att sätta hårt tryck på QB Tom Brady och på så sätt tvinga Patriots till kortpassningsspel eller använda det aningen suspekta springspelet. Framgångsreceptet för att nå en vinst kommer att vara fysiska spelet mot Patriots båda TE´s Gronkowski  och Hernandez, samtidigt som man inte ger Brady någon längre tid för att sätta upp sitt passningsspel. Något att icke förglömma är special team och där kan säkert mångårige Patriotsspelaren Larry Izzo bidra med till Giants fördel . 14 år blev det med New England men nu är han assisterande coach med Giants och ni vet det där med ”släkten är värst”.

Favoriten New England Patriots har alltså kanske NFLs bäste coach i Bill Belichick och samma sak kan man säga om QB Tom Brady. Tillsammans är de det mest framgångsrika Coach/QB tandem genom historien och det ska mycket till för att det ska missa den här chansen att få revansch på NY Giants och få en fjärde ring till samlingen. Brady är nästan alltid kliniskt effektiv i sitt spel och det ska mycket till för att han inte ska hitta en fri spelare. I och med att Gronkowski formligen öst in poäng i år så har Wes Walker nu möjligheten att operera utan att få fullt så mycket bevakning som tidigare och det är sällan han lämnar planen utan att fångat bollen för över 100 yards. Deion Branch har än så länge varit nästan osynlig i slutspelet, vilket ologiskt nog borde innebära att han kommer att få betydligt fler passningar än vad Giants försvar kunnat drömma om. Kan nu bara BenJarvus Green-Ellis och minispelaren Danny Woodhead producera lite yards på marken så kommer poängen rasa in för Patriots.

Försvarsmässigt för Patriots så måste man ta fram sin allra bästa insats för säsongen. Bill Belichick kommer säkerligen trolla fram något som Eli Manning aldrig tidigare skådat och får man stopp på Giants springspel så blir laget endimensionella och Patriots kommer att läsa passningarna i god tid. Troligtvis så kommer Patriots även de sätta hårt tryck på Manning och kan man få honom att tappa humöret så är matchen snart i hamn.

Om man nu fort vänder på steken, så kan man väl konstatera Patriots kommer att få det riktigt svårt om inte Vince Wilfork och hans mannar kan få stopp på Bradshaw och Jacobs. Patriots samlade försvar är tillräckligt bra för att få stopp på Giants springspel men det kommer att öppna upp för play action och djupa passningar till Cruz och Nicks. Tom Brady måste kunna variera sitt pass spel och då måste Woodhead och Green-Ellis  ta yards på marken och på pass. Giants defensiva linjen kommer i annat fall vara fastklistrade i Brady facemask och även om Welker kommer att ta många yards så måste de leda in i endzone för att Brady ska få andrum.

Giants måste få sina linebackers in i spelet eller så kommer Brady att använda all yta de ger upp. Tvingas Giants att blitza mycket så tar det inte många sekunder innan någon av Patriots anfallare får fri gata in i målområdet och New York måste vara smartare och effektivare än så. Brandon Jacobs kommer att få en mycket tung match mot Wilfork och han har visat många gånger att han kan tappa humöret och med det så har det blivit penaltys eller fumbles. Ahmad Bradshaw har varit skadad och lär spela men hur bra vet vi inte. Det blir en enkel match för Patriots försvar om man bara behöver koncentrera sig på Cruz och Nicks, så vad kommer då verkligen avgöra den här matchen?

Som vanligt så är det tillfälligheter som avgör en riktigt tät tillställning, för det är nog det vi kan förvänta oss när vi slår oss ner i soffan. Emotionellt så kommer New England Patriots vinna den här matchen då man tillägnat den här säsongen åt ägaren Bob Krafts fru Myra som gick bort i cancer så sent som i juli förra året. Belichick och Brady är nog fast beslutna att vinna den här matchen och Belichick blir ytterst sällan utcoachad och Brady sällan utspelad så finns det verkligen någon möjlighet för Giants att vinna den här matchen?

Giants har krigat sig till Super Bowl och tänker kriga till sig Lombardi trophy. Det som brukar skilja lagen åt är turn overs och det laget som har bäst försvar. New York Giants har det bästa försvaret och kan man bara hålla i bollen så vinner man också Super Bowl.

 

GARRY NILSSON 50 ÅR!

Vanligtvis så skrivs liknande rader när någon fyller jämnt eller när personen ifråga skottas ner i jorden. I det andra fallet så måste det kännas en aning trist då personen ifråga inte får läsa hyllningsraderna efter sin död. Redan 1977 så hade Magnus Uggla förstått det hela genom skivan ”Va ska man ta livet för när man ändå inte får höra snacket efteråt”.  Nu har ju inte Garry tagit livet av sig eller blivit nerskottad i jorden, men däremot smitigt iväg till Karibien för att undvika eventuellt firande. Så man kan ifrågasätta om man verkligen skulle lägga någon tid på en som inte lägger sjuka pengar på en fest för oss som vill ha gratis mat och sprit. Nu får väl en annan föregå med gott exempel och istället bjuda på en liten historia om 50-åringen.

Historien kommer inte ta oss hela vägen tillbaka till Garry´s födelse, för det är ju ganska uppenbart att han är född. Även om ett stort antal grannar genom åren kanske önskat att han inte vore det. Denna sportfåne har skrikigt sig igenom mängder med matcher. Ett rykte säger att han kastat ut TVn genom fönstret under något hockey-VM. Om det nu är sant vet jag inte men däremot så glömmer jag aldrig VM i fotboll 1986. Garry håller av någon tvivelaktig anledning på England i fotboll, då han menar att han varit England fan sedan 1966. Det i sin tur betyder att han hellre följer Englands matcher istället för Sveriges och skulle länderna mötas i en landskamp så skulle således Garry hålla på….ja, jag tror att ni förstår nu. Men återigen till 1986 och händelsen ”Guds hand” .  Garry bodde på den tiden vid Gredelby skolan i hans föräldrars hem. Det blev samlingsplatsen för oss tonåringar, då vi kunde spela fotboll på skolgården mellan matcherna och ingen gnällde om vi drack en massa öl. Det här utspelades en härlig sommardag under fotbolls-VM.  När jag anlände till Garry´s hem så satt min kompis Måns i soffan och skrattade så att han grät, och framför TVn stod Garry och skrek ”Vad menar du med det, vad menar du med det!”. Han hade uppenbarligen svårt att acceptera att Maradona hade gjort mål med hjälp av Guds hand. Människan var helt ursinnig och inte blev det bättre av att Maradona senare snurrade upp hela England och avgjorde matchen och en seger till Argentina. Vid det här laget så fanns det inte längre någon som helst behärskning hos Herr Nilsson. I febril ilska ryckte han ihop trädgårdsmöbler, en piltavla och annan bråte och tände en brasa av allt ihop. Inte speciellt logiskt kanske, men så är Garry alltid konsekvent inkonsekvent.

Exempelvis så hävdar han att han bara håller på förlorarlag, som exempelvis Vanderbilt i college football. Han var ett Packer fan innan de blev bra och nu håller han bara på det uslaste laget för säsongen. I engelsk fotboll så är det Exeter City som gäller och det är antagligen för att de är helt värdelösa. I bandy och fotboll så är Garry dock en fanatisk Sirius fan. Vilket är ett ganska säkert kort då de inte rönt några större framgångar sedan slutet av 60-talet.  Om nu Garry skulle ha varit konsekvent, så borde han rimligtvis hållit på Bajen eller ännu värre Djurgården, men så lågt sjunker inte ens Herr Nilsson.

Min första kontakt med Garry var alltså genom idrotten och alkoholen, vilket är ett tema som Garry fortfarande uppskattar. Nu lät det där kanske inte så tjusigt, men faktum är när det gäller alkohol så ska det vara fint när det gäller Garry. Cognac och fina rödviner är det som uppskattas mest, men allra helst så tror jag att det är någon vällagrad whisky som oftast slinker ner.

På den tiden när man inte spelade 180 omgångar i ishockey så brukade vi gå och titta på Almtuna här i Uppsala. Vi både har ganska kraftfulla röstresurser när andan faller på och det hände ganska ofta att både domare och spelare tittade upp på läktaren när vi vädrade våra åsikter. Själv så har jag lämnat detta bakom mig, men Garry gör sig fortfarande hörd på Studenternas när Sirius spelar. Han ser ut som en röd spärrballong, och klacken får ibland hålla i honom så han inte ger sig ut på isen för att förklara för domarna vad han känner. En annan klassiker är när han i ren ilska sparkade upp sin vita träsko i ett träd under en Gallants match, när han tyckte att domarinsatsen var undermålig.

Det skulle visa sig att amerikansk fotboll var den sport som gjorde att jag och Garry träffades mer än onödigt ofta i framtiden. I slutet av 80-talet så visades Super Bowl på TV, och när TV3 började visa den konstiga sporten på söndagar så var jag fast. Garry hade upptäckt sporten några år tidigare i USA, och vi beslöt att starta Knifetown Gallants. Vi var väl kanske inte fullt säkra på vad vi ville med vår lilla förening mer än att kasta lite boll och ha våra styrelsemöten på någon trevlig krog. Men i början av 90-talet så ville alla verkligen spela amerikansk fotboll. På hösten 1990 så startade vi föreningen och redan året efter så hade vi ett lag. Med över 45 man på inomhusträningarna i någon liten gymnastik sal, och väldigt liten erfarenhet gällande coacher så lyckades vi i alla fall få ett lag på planen. Garry spelade faktiskt två säsonger med Knifetown Gallants och då dubblerade han som Free Safety och Speaker på matcherna. Kanske inte den vanligaste kombinationen, men den fungerade uppenbarligen för Garry. Många har frågat mig genom åren hur Garry var som spelare, och ärligt talat så hade han en bra speluppfattning men tyvärr så tacklade han bara med sitt arsle.

I sportens begynnelse så följde jag och Garry en massa matcher på plats, från Div 3 ända upp till Superserien. Då var det ju inte alltid så säkert att det var match när man kom till en plan någonstans i Sverige.  Matchen kunde ha blivit inställd eller kanske spelats dagen innan eller så var man helt enkelt på fel plats. Då var det bara att sätta sig i bilen och försöka hitta någon annan match att titta på. Uppsala 86ers Jakob Nilsson hade startat upp tidningen Extra Point som sedan Christer Lantz tog över. Först så började Garry skriva för tidningen och jag hängde på något år senare.

Åren med Extra Point var roliga och den tog oss på ett eller annat sätt oss båda till Super Bowl. Jag åkte första gången 1995 till Miami, och 1997 så åkte Garry till New Orleans för mötet mellan Packers och Patriots. Jag tror att Garry åkte med för att skriva åt text-tv, och var inbjuden av TV3. Förutom alla matcher vi fick se genom åren så var det mycket med att frankera och sätta adress lappar på tidningarna som skulle skickas ut. Christer Lantz lade mycket tid och säkerligen en hel del pengar på att få tidningen att rulla. Vid Christers förtidiga bortgång så tog Garry över som chefredaktör men då hade tidningen legat nere flera år.

Garry har dock fortsatt att skriva om amerikansk fotboll och då mestadels på förbundets hemsida som han skötte exemplariskt i över 10 år. I sina ärliga, och i ärligheten namn ibland lite gnälliga matchrapporter så har han följt och skrivit om hundratals matcher. Det är ibland svårt för folk att förstå hur mycket tid det tar. Sen att göra det utan någon som helst ersättning är mycket starkt gjort och han har säkerligen bidragit till att den sport som amerikansk fotboll är i Sverige idag.  Visst så har Garry Nilsson hängt ut både spelare, coacher och domare genom åren men kärleken för idrotten har alltid lyst igenom.

Garry har också stort musik intresse, och då det mestadels snurrar country musik i högtalarna så tvekar han inte att spela lite riktigt rockmusik. För närmare 6 år sedan så drog vi igång coverbandet X-män som lirade svenska rocklåtar, och med kollegan Roger Berglund så spelar Garry drypande dansbandshits. I och med att Garry också har varit ansvarig för Svenne Rubins hemsida så öppnade sig en dag möjligheten för Garry att spela in sig egna cd för första gången. 20 år tidigare så hade Garry släppt en vinyl singel ”Tuffe Uffe”, men den här gången så blev det ett helt album DEMO-realiserad. Skivan fick en hel del bra recensioner och även om det bär emot så får man hylla Herr Nilsson som faktiskt uppfyllde en av sina drömmar. Stärkt av sina framgångar (eller av whisky) så släppte Garry även en Jul-EP i slutet av 2011. Någon ny Knivstas Lady Gaga lär han knappast bli men det lär inte bero på att dagens 50-åring har slagit av på takten.

På sin 50-årsdag så sitter han antagligen och sippar på någon sliskig paraply drink med sitt resesällskap någonstans i Karibien. Han lät meddela att han bjuder alla på champagne som kommer dit. Med tanke på hur hans ekonomi kommer att vara efter den resan så nöjer vi oss alla med att skicka en tanke åt dagens jubilar och hoppas att han inte skrämt iväg de andra passagerarna på båten med sitt gastande under någon slutspelsmatch eller än värre, tänt eld på något!

Garry´s hemsida: http://goto.glocalnet.net/garrynilsson/

Nyårskrönika 2011

Ja, det här är väl första gången jag ger mig in på det här. Det är möjligt att något liknande skrevs på den tiden Extra Point fanns men det var väl Garry Nilsson som fick ta den platsen i tidningen och inte mitt dravel.

Rent fotbollsmässigt så blev det en klar annorlunda resa för mig. Leo Billgren kontaktade mig och efter fyra år med Uppsala 86ers så var jag plötsligt coach i Tyresö Royal Crowns. Jag var väl inte helt nöjd med hur avslutningen blev med 86ers, och om det var grunden till att jag gick till Tyresö ska vi väl låta vara osagt då jag själv inte är riktigt säker på svaret. Möjligheten till att coacha ett av Sveriges bästa lag var lockande och jag och Leo hade ju coachat tillsammans i Solna Chiefs.

Jag är oerhört tacksam över att Leo gav mig den möjligheten och jag imponerades av Tyresös organisation och hur man togs emot av laget. Tyresös defense har i princip använt sig av samma spelsystem de senaste tio åren och Leo undrade om jag kunde tänka mig att anpassa mig efter det. Med facit i hand så var det väl inte en helt lyckad kombination när man som coach har betydligt mindre insikt än spelarna, och man bör nog förlita sig på det man redan kan. Det är nog lättare att rekrytera en coach med sitt spelsystem än att tvärtom. Jag fick självklart själv välja och ingen skugga skall falla på Leo, då jag då tyckte att det lät som ett rimligt alternativ. ”Upphovsmannen” Andreas Ehrenreich skulle assistera mig under säsongen och jag skulle kunna koncentrera mig på att bara kalla spel. Det var i alla fall så jag uppfattade det hela, bör man väl tillägga.

Försäsongen tillbringade vi mestadels i Södertälje där vi tränade tillsammans med farmarlaget Telge Truckers. Mina assisterande coacher var även coacher åt U-19 laget och jag kände redan då att det var svårt att få kontroll på upplägget. Jag var helt enkelt i andras händer och fullständigt beroende på deras insats. Jag kunde inte spelsystemet, kunde inte den teknik som skulle utföras och inte rutinerna som användes vid träningarna och kände mig allt som oftast som en fotbollsturist. En stor anledning till det, kan jag nu nog säga när man tänker tillbaka, är att jag nog själv inte riktigt brann själv för den här uppgiften. Det var nog inte heller riktigt rättvist mot klubben eller spelarna som jag tror indirekt kände av det. Jag hoppades då att det skulle kännas bättre då säsongen drog igång och jag fick göra det jag tycker att jag gör bäst, och det är kalla spel under matcherna.

Inför Carlstadsmatchen så missade jag ett par träningar då jag var i Barcelona. Förväntningarna innan den matchen var väl inte så höga, då Carlstad vunnit mot Kiel veckan innan och borde rimligtvis varit ett par steg före Tyresö i säsongsupplägget. Inledningsvis så var det också tungt i matchen då Crusaders gjorde touchdown på de tre inledande driverna. Som ny coach kändes de riktigt jäkligt, och jag hade heller inte med mig någon av mina assisterande coacher då de var upptagna med U-19. Troligtvis så var nog tempot den största boven, och defense kommer bättre och bättre in i matchen och genom en interception av Kevin Kronow i slutet av den första halvleken så fick vi kontakt. Den andra halvleken så var det ett helt annat lag och försvarsmässigt så fanns det inte mycket att klaga på och Tyresö höll verkligen på att vända hela tillställningen. Nu blev det en knapp förlust, men det var inte så många som deppade över den utan såg framåt istället.

Nästa match var mot STU Northside Bulls, ett lag där jag kände igen många spelare sedan min tid med Solna. I Tyresö så tränade vi så här. På tisdagarna så tränade seniorerna och juniorerna tillsammans och då hade vi samtliga coacher på plats. På onsdagarna så var inte juniorerna med och en hel del tid gick åt special teams och träningsnärvaron var väl inte den bästa. På torsdagarna så var vi återigen samlade men då tränade seniorerna för sig och juniorerna på sitt håll förutom på individuals i början av träningen. Det i sin tur innebar att jag bara hade assisterande defense coachar på tisdagsträningarna, ingen på onsdagarna och bara på individuals på torsdagarna. Det i kombination med ett nytt spelsystem satte mig i en prekär situation. Då är det lättare att förlita sig på sina egna kunskaper och det var det jag gjorde inför matchen mot STU. Försvarsmässigt så gjorde vi en kanoninsats och vårt offense hade en tung dag och då känns det extra bra att kunna bidra med bra field position och det gav också resultat. I den fjärde kvarten så fick STU en touchdown på ett så kallat ”broken play” men i övrigt så var butiken stängd.

Veckan efter så var det dags för spel mot Stockholm Mean Machines och jag märkte att redan på tisdagsträningen att den inte var någon större entusiasm hos de assisterande coacherna över insatsen mot STU och det framför allt från Andreas Ehrenreich som inte alls gillade att jag ändrade det gällande spelsystemet. Jag har viss förståelse för det, men det hade i sin tur känts skönt om någon kunde ha förstått min situation i vilka få val jag hade. I övrigt så kände jag att det kändes skönt att göra något som jag själv behärskade. Plötsligt så var man i en situation där vi inte kunde enas och spelarna kände större förtroende i det system de redan kunde och jag själv föredrog det jag trodde på. Det är nästan fantastiskt hur känslor kan kännas och jag insåg att utan assisterande coacher under en hel säsong och utan spelarnas förtroende för mitt upplägg så var min sorti det enklaste alternativet. En lösning som var det bästa för laget och som kändes helt rätt för mig.

Rent privat så var 2011 ett rätt tufft år, då jag dels drev mitt eget bageri och samtidigt som jag drev Citygross bageri. Det i kombination med en rättstvist (som tack och lov löste sig i elfte timmen) och att jobba så många timmar samt coacha ett lag och komma hem mitt i natten för att bara några timmar senare vara på jobbet tog lite för mycket kraft. Med facit i hand så kan man ganska enkelt inse vansinnet i det, men när man är mitt i det hela så är valet inte alltid så lätt. Jag har tidigare haft svårt att tro på uttrycket ”gå in i väggen” men förstår nu hur ruskigt nära jag var. När sånt händer får man samtidigt en befriande känsla över hur skönt det är att få sin egen frihet och inte vara uppbunden hela tiden, även om det skulle vara av sånt som man tycker är oerhört roligt.

Sommaren bjöd nu på massor av fritid och jag och Elisabet passade på med bilsemester, grillkvällar och bara slappa. Nja, lite annat blev det också. Jag blev engagerad av Johan Sedin att coacha damerna i flagg fotboll. Det var riktigt kul och landslaget gjorde en bra insats i EM i Frankrike. Det blev också lite flagg fotboll med ”gubbarna”. Först så blev det en vända i Åhus och beach turneringen. Ärligt talat så var det bland det roligaste jag varit med om, och garanterat det jobbigaste. Sju timmar i sträck med att springa i sanden och det utan ett break för mat var inte att leka med. Vi tog oss till semifinal, där vi förlorade mot ungdomarna i C4, som dock hade en lite annorlunda syn på flagg fotboll än vad vi hade.

I samband med SM-finalen i Uppsala, då det lag jag hade coachat under våren fick möta Carlstad i finalen, så spelades det ett SM i flagg fotboll. Det blev ett SM-guld och det med ett lag som där flera spelare passerat bäst före datum för länge sen, men som visade att vilja och rutin räcker väldigt långt fortfarande. Det är för mig förvånande att inte fler tar chansen att spela flagg fotboll. Har man någon gång spelat amerikansk fotboll så kommer man säkerligen gilla att spela flagg, om man nu inte är en gammal linjespelare kanske. Fler turneringar eller kanske någon form av seriespel skulle behövas för att fler ska få upp ögonen för sporten.

Större delen av hösten/vinter har jag ägnat åt att glo på college football och mitt kära Miami Dolphins. Det blev ju en riktigt rutten start med sju raka förluster innan Tony Sparano fick ordning på spelet. Nu hjälpte det inte honom mycket, då han fick sparken efter förlusten mot Eagles men han hade ändå vunnit spelarnas förtroende och det lär väl hjälpa honom att få ett nytt jobb inom snar framtid. Anledningen till Sparanos fall var nog till största del hans offensiva coach Brian Daboll som med sina sällsamt träiga gameplans såg till att inte vinna matcher som såg ut att vara givna. Mike Nolans defense har skött sig allt som oftast men i ledning så har Nolans prevent defense givit motståndarna en enkel väg att komma tillbaka i matcher. Vidrigaste är nog förlusten mot trollgubben Tim Tebows Denver, som var helt sjuk. Det har blivit många förluster under året för Miami, men det är väldigt få matcher som laget har blivit utspelade och det ger hopp inför framtiden. Själv så fick jag se tre raka hemmavinster på plats, och det minns jag inte sist det hände. Matt Moore har visat att han kan spela och det är trevligt och kan vi bara få in en lovande ung QB att lära upp så kan Moore få starta nästa säsong. Brandon Marshalls stats är riktigt bra, och om han hade fångat hälften av alla passningar som han har tappat så hade han kunnat vara NFL´s bäste reciever. Jag är fortfarande inte övertygad om hans storhet, och skulle inte bli speciellt förvånad om han spelar i något annat lag nästa säsong. Någon som jag inte var imponerad av och som jag tyckte att Dolphins kastat bort sina pengar på var Reggie Bush. Inledningen av säsongen var riktigt vek, men tänk hur fantastiskt kul det är när man har fel och vilken avslutning Bush har bjudit på. Det tillsammans med Daniel Thomas och en linje som faktiskt verkligen kan blocka för sina runningbacks.

Jason Taylor lägger nu hjälmen på hyllan vilket måste kännas bra med tanke på att han får göra det i Miami och det efter en riktigt bra säsong. Jag är övertygad om att han lugnt skulle hålla en säsong till och han är en ledare på planen som blir svår att ersätta. Det kommer bli allt mer ovanligt att se spelare som verkligen brinner för sin klubb i framtiden. De är bara handelsvaror och de erbjuder sina tjänster till de som betalar bäst. Lite trist är det, och man hoppas att det ändå skulle kunna bli någon ändring på det i framtiden utan att systemet med salary cap går under.

Nä, nu har man väl summerat det mesta under 2011 och nu väntar bara ett varmt bad med en god drink innan det bär iväg på nyårsfirande hos Janne och Carola i Berthåga med deras vänner Ulf och Marlene. Jag ägnar en extra tanke åt alla mina vänner en sån här dag, mina föräldrar och syskon samt min fantastiska sambo som alltid finns där för mig!

På plats i Miami edit.

Tänk att äntligen få vara på plats för att se en hemmaseger! Förra veckans seger mot Chiefs var resultatet av att Jake Long och resten av o-line äntligen vaknade till liv. Det är grunden till att vinna matcher och att recievers faktiskt fångar bollarna. Defensivt så spelar laget riktigt bra och så länge inte Mike Nolan kallar något riktigt uselt coverage, så håller man tätt bakåt.

Ja, så började mitt blogginlägg från Miami, men sen tog latdagarna ut sin rätt och vädret tillät inte mig att sitta inne och blogga och det får man väl se som positivt.

Nu hemma igen så gör jag en snabb sammanställning av Miami Dolphins senaste fighter. Veckan efter Chiefs så var jag alltså på plats för att se Dolphins krossa ett blekt Washington Redskins. Återigen så spelade o-line briljant och det ledde till en enkel men föga imponerande seger. Om det var Dophins defense som var effektivt eller Redskins offense som bara var uselt är svårt att säga.

Veckan efter så var jag återigen på plats och nu var det Buffalo Bills som gällde. Bills hade inlett säsongen imponerande men det var inte så att jag var imponerad över det jag hade sett och det här skulle bli en mycket enkel match för Dolphins. Bills förlorade Fred Jackson i den här matchen, vilket var tragiskt för deras del men knappast matchavgörande då Dolphins defense lätt kunde stoppa Bills enda anfallsvapen. Ibland så är nästan NFL lättare att förstå än college football, då lagen ibland är fånigt övertygade om att deras styrka är överlägsen motståndarnas trots att det är så uppenbart vad de tänker att göra. Bills hade brännt sin gameplan för länge sen och kommer att få svårt att vinna några fler matcher i år, om de inte gör något drastiskt snart.

Efter två raka hemmasegrar så bar det av till Dallas och thanksgivingmatch på torsdagen. Jag var sugen på åka dit, men snålade lite och såg matchen på TV i Fort Myers istället. Det här var en match som Dolphins defense återigen dominerade och det var bara det fega play callingen från Miami som inte avgjorde den här matchen till Dolphins fördel. Ett typsikt värdelöst NFL-prevent defense skänkte bort yards till Romo i slutet och Cowboys kunde vinna med ett field goal i slutet. Matchen påminde om de tidigare förlusterna för Dolphins och allt kan bara skyllas på coacherna.

Efter en lång vecka av ledighet så var Dolphins återigen laddade och det skulle bli en tredje raka hemmaseger och jag minns inte ens när jag fick se det sist på plats. Alla drömar och illusioner om att fixa en play off plats var borta och det var väl bara äran kvar att spela om för Miami. Raiders i sin tur, hade sin ledning i AFC West att spela om vilket var svårt att tro när matchen spelades.  Lite messigt inledde Dolphins med field goal istället för TD´s och man såg mönstret från Dallas matchen. Carson Palmer som många ville ha till just Dolphins såg gammal och stel ut, och Raiders i helhet så riktigt tama ut trots allt som stod på spel. Dolphins defense gjorde en TD, och sen så var det total utklassning. Raiders fick putsa till siffrorna lite i slutet efter att Miami haft ledningen med 34-0.

Det var en fantastisk fotbollsresa med tre raka hemmavinster. Matt Moore är väl kanske inte QB´n för framtiden men han gör ett bra jobb och bör få chansen att starta nästa år. Regggie Bush är den som förvånar mig mest den här säsongen, från att verka ointresserad och lat till att bli en given starter och tillsammans med Daniel Thomas så kan det här bli hur bra som helst. Även om Brandon Marshall gör ett och annat bra spel, så är det tämligen bortkastade pengar. Jake Long såg seg ut de första sju matcherna, men kolla på hur han spelar just nu. Jag har väl aldrig varit någon o-line fantast men det här är ren och skär underhållning i världsklass. Fantastiskt kul är det att se att Dolphins är tillbaka i storformen från ifjol, och att en sådan spelare som Jason Taylor både presterar så mycket på planen och hur viktig han är som ledare.

Nu gäller det att spöa Eagles ikväll och det kan bli en hård match mot ett lag som är piskat att vinna för att inte både coacher och spelare ska ryka. Jag tror dock på mitt Miami, som spelar med glädje och självförtroende.

Ren tortyr!

Magont, och svettig pustar man ut samtidigt som hjärtat
bankar hårt. Bara minuterna innan så skrattade man åt hypen kring Tim Tebow.
Visst, något enstaka springspel kunde han bjuda på men passningarna var fasansfullt
usla och även om Miami´s offensiv som vanligt sög så såg det ut att ändå bli en
seger. Men man kan bara återigen konstatera att Sporano och hans anhang ”lyckades”
igen.

Att i halvtid leda med bara 6-0 mot ett lag vars QB lyckats
passa för 24 yards och Broncos hade ett running game på typ 66 yards i den
första halvleken är motbjudande uselt men inte förvånande. Ungefär samma
siffror var det i första halvlek mot Jets och det vet vi ju hur det slutade. När
tillslut Matt Moore lyckades hitta Fasano i endzone i början av den fjärde
kvarten så kändes det ändå som att det skulle bli en seger och att Dolphins
lyckades göra en TD efter ungefär 111 miljoner quarters. Varför nu Sporano
valde att gå för två poäng kan väl möjligtvis vara för att ha två TD´s upp för
motståndarna att jobba på men med tanke på hur oerhört svårt man har haft att
göra poäng så var det väl att utmana ödet. QB Moore tyckte att han såg nåt och
gjorde en audible och en sunkig pass mot Droppin´Marshall säkrade att det INTE
blev två extra poäng.

Med ett field goal så säkrade man sedan en 15-0 ledning och
då såg det onekligen oerhört stabilt ut, men då kommer man på att man ska spela
pass defense, vilket betyder noll tryck mot QB´n och att man släpper alla WR´s
fria. Helt obegripligt och väldigt vanligt i NFL av någon anledning. Tillslut
så lyckades Tebow hitta fram med en passning och så kom den där reduceringen
som aldrig borde ha skett. Sen så var det dags för en onside kick och precis
innan den sparkades av så tog Sporano en time out för att vara på säkra sidan.
Självklart så gick det åt helvete, och Broncos fick bollen. Pass försvaret var
återigen totalt förvirrat och Tebow fick tid att passa och så att plötsligt
nästa TD. Nu tycker man att Miamis coaching staff borde ha vaknat till och man
tar en time out för att vara på den säkra sidan om hur man skulle kunna stoppa
Broncos två poängsförsök. Denver hade kommit ut ur spread formation och som
Solomon Wilcots sa att det gjorde man bara för att öppna upp för Tebow att
springa. Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att man ville i
Broncos, att Tebow skulle springa med bollen, med tanke på hur hans passningar
sett ut under matchen. Efter en time out så borde allt vara glasklart men
fascinerande uselt så släppte man ändå Tebow som retsamt enkelt kunde springa
in extra poängen och det var plötsligt 15 lika. Redan då så satt man som i
dvala, då det omöjliga plötsligt hade hänt. In i over time så började Dolphins
med bollen utan att få något gjort och med tanken på play calling så kan ingen
vara förvånad. Trots bra field position så lyckades Broncos inte ta sig till
field goal läge och fick punta. Efter en hygglig drive med säkra run och pass
spel så var Dolphins på Broncos planhalva då Matt Moore uppenbarligen somnade
och bollen slogs ur hans hand och Broncos fick nytt liv. Här orkade jag inte
längre se eländet och var tvungen att gå ut en stund för att vädra mina åsikter
verbalt. Jag kommer lagom tillbaka för att se Praters 52 yards field goal smita
in och den sjätte raka förlusten är ett faktum.

Kroppen är iskall, samtidigt som skallen bubblar av ilska
och att man kan behärska sig som luttrad Dolphin fan är konstigt. Jag gick
senare ut på nätet i vild förhoppning att Sporano och resten av hans anhang
hade fått sparken, vilket vore helt naturligt. Självklart så fick man inte ens
glädja sig åt det då Dolphins ägare Stephen Ross ansåg att det ändå inte skulle
bli bättre av att ge Sporano sparken.

Frågan är väl inte om det skulle bli bättre, utan om det
verkligen kan bli sämre? Har man en HC som ständigt väljer fel beslut i matchavgörande
situationer så ska man byta helt enkelt. Fans som betalar dyra biljetter eller
följer matcherna på nätet vill se huvuden rulla när resultatet är så här bottenlöst
dåligt.  Jag menar, vem vill betala för
att se något som gör en på så dåligt humör? Lojala fan i all ära men någon form
av resultat vore trevligt för att man ska kunna hålla något intresse för laget.
Ross agerande är om möjligt ännu vekare än spelarna och coachernas insats.

Nästa helg så bli det torsk borta mot Giants!